Varje dag har vi gått ner till stranden eller poolen men idag är jag helt slut faktiskt. Efter en vecka med bad, sol, skratt och god mat behövde jag en paus, för tyvärr har sömnen varit rätt dålig sen vi kom hit men energin har ändå funnits där varje dag som tur är, men igår märkte jag att ångestkänslor började smyga sig på och idag är jag ”sängliggande”, alltså jag kan ju ta mig upp men orkar bara inte. Är rädd att jag ska få nåt ”raseriutbrott” eller börja storböla om vi gör något alltför avancerat.
Jimmy är nere i poolen närmast här med Moa så det är lugnt i lägenheten med grabbarna som ritar i lugn och ro. Skönt också med en dag inne, Liam har haft minst några timmar om dagen varje dag väldiga känslosvall. Han är så otroligt svår att ha och göra med, tror vi sagt minst 100 gånger att han inte får bada på det djupa utan att en vuxen är med och om han vill vara där ändå får han ha armpuffar. Vi är med till 90% men de resterande 10 ska han ”provocera” heeeela tiden. Så då kan man ändå inte få en enda sekunds lugn stund i solstolen utan då måste man ändå ropa på honom eller hoppa i för att hämta honom. Han blir arg om man säger till honom och säger saker som ”det är bättre om jag inte finns”, ”alla hatar mig” eller ”jag är så himla dålig och dum”. Han får också lätt panik av all sorts smärta, kan vara minsta lilla stick eller att han kliver på en liten kotte så blir han helt förstörd, skriker och blir svår att nå. När man försöker hjälpa blir han arg och viftar bort en och sen tycker han att ingen bryr sig.... Sen när han är på bra humör efter 5-45 min igen så är allt perfekt, han älskar alla, älskar sig själv och maten är den bästa han nånsin ätit osv....listan kan göras lång.
Sen håller det på så här....heeeela dagarna i olika etapper, långa stunder ibland korta ibland.
Så, nu efter 10 dagar är jag trött, både på grund av sömnbristen och Liam...känns hemskt att ”skylla” på honom. Jag är bra på att vara pedagogisk kanske 70% av gångerna men jag brister väldigt ofta och hotar eller mutar honom eller blir arg och skriker. Jag själv har svårigheter med uthållighet och att vara lugn när det blir för mycket. Så....det är så otroligt svårt tycker jag
Många gånger har vi pratat om att kontakta bup för en utredning men, Liam fungerar väldigt bra i skolan och ingen har någonsin sagt något som skulle antyda på någon diagnos. Men hemma är det rätt jobbigt...jag har till och med frågar specifikt i skolan hur dom tycker han fungerar och alla tycker han fungerar bra🙏🤷🏻♀️
Så det är nog att vi får hålla ut, sen har ju jag mina egna svårigheter som jag tror krockar en del med liams beteende så när han hamnar i det som säkert är helt normalt för en 6-åring så är jag som vuxen inte tillräckligt fungerande för att alltid förstå eller göra rätt.
Tror att när jag har min pmds (svårare form av pms) så blir det extra tufft för mig att hantera intensiva känslor. Sen är jag i behov av kontroll och struktur för att må extra bra, vill att saker ska bli gjort och då kan jag lätt bli stressad och köra på utan att lyssna in omgivningen. Lite som en robot 🤖
Nån som har tips? Hur ska jag bemöta Liam? Hur ska jag hålla mina egna känslor lugna? Hur ska jag komma ner i stressnivå?
Tack ni som orkat läsa ❤️☺️
Vill bara säga att vi har det jättebra!! Detta är en hjälp för mig att sortera alla mina tankar och känslor så tro inte att allt är så svart vitt som jag låter när jag skriver....
